Jag har nog inte riktigt förstått vad det är jag gett mig in på. Att läsa på högskola, det är ju bara en mening som man lätt kan säga rakt ut. Men vad innebär det egentligen?
När man börjar tänka efter så är högskola ett väldigt tungt ord, det är ett ord som inte alla kan säga att de varit med om och det är en lång väg till att få chansen om att plugga där.

I 2,5 år har jag läst in gymnasiet som jag var (nu i efterhand) smart att jag inte läste när jag var 16 år. Då hade jag aldrig haft en tanke på att läsa omvårdnadsprogrammet, i och med det hade jag haft en utbildning jag kanske inte hade trivts med.
Eftersom jag nu som vuxen bestämt mig för vad jag vill bli när jag blir ännu mera vuxen har jag istället sett in i mig själv och bestämt mig samt att jag fått riktigt bra stöd från staten också =). Jag har haft högsta bidraget från Csn, bara för att jag aldrig gick gymnasiet då jag egentligen skulle, samt att jag hunnit bli äldre än 25 år plus att jag har två barn.

Det var lite bra att inte plugga tidigare alltså. =)

Nu har jag ju allt klart, det är bara karriären som saknas, barnproduktionen är bakom mig, barnen har hunnit bli så stora att de inte kräver varje sekund av mig och jag har motivationen att försöka bli det jag länge önskat.

Men nu när jag är i startgroparna på de 3 år som kommer förändra mitt liv föralltid så börjar jag bli riktigt nervös. Kommer jag klara av det här? Är jag verkligen en person av "sjuksköterskeämne"? Tar jag det mesta förgivet ibland?
Jag tycker att jag har det som krävs, jag har ett bra självförtroende när det gäller att plugga och jag känner att yrket kommer ge mig mkt. Jag älskar att jobba med människor, att hjälpa människor i olika situationer som behöver min hjälp. Tänk att jag kan få ngn att må bättre! Det finns ingen bättre bekräftelse, än att bara veta om det för mig själv. Jag behöver inte få ett tack, jag vet när jag gjort ngt bra och i det yrket ska man inte behöva få ett personligt tack, bara det att se patienten må bättre är mer än ett tack. =)
Jag gör mitt jobb och det är att hjälpa till.

Jag är nervös för nästa vecka och de resterande 3 åren, jag är nervös för resterande yrkesår av mitt liv, men jag vet att jag kommer fixa det och jag vet att jag kommer vara bra på det jag gör.

Nervositeten är nog bara för ovissheten, jag vet inte riktigt ännu hur det kommer att vara. Ska man skaffa sig nya vänner (igen), plugga i en annan stad, en helt ny studieteknik.. Det är nog bara andas ut och ta det som det kommer.
En sak är då helt säkert och det är att jag kommer ha några av de bästa åren i mitt liv framför mig! =)

Jag är lycklig!

Nu håller mitt batteri på datorn på att ta slut, så jag ger mig för idag..