Tänk att en pytt kan se så här god ut, det är sällan den gör det här hemma. =)

Så tänkte jag idag, då jag var ensam med barnen och skulle laga mat.

Och vad får man då höra?

-Jag vill inte ha!!

-Det är äckligt!!

-Jag tänker inte äta!!

hmmm... Låt bli att ät då!

De åt iallafall, och det var inget krångel med det. Som tur var för mig.. Inte för att jag tänkt laga annan mat, men det blir mindre gnäll om att de är hungriga igen om en timme. =)

Till något helt annat så såg jag reprisen på Spårlöst som jag missade igår. Herreguud så man kan gråta då! =) Det är ett så sjukt bra program det där och man gråter lika mkt varje gång. Man sätter sig som in i deras situation och rycks med i alla känslor som utspelar sig.

Jag satt som ett fån framför datorn och grät, medans barnen kollade Nickelodeon och Svampbob på stora tv:n.

-Varför gråter du mamma?, frågade Elliot.

-Jag är så lycklig! fick han som svar.

Tänk att man har sin familj i sitt liv, det är en enorm lycka. Ibland känns dem lite långt borta bara, men man kan ju faktiskt lyfta telefonen om man vill höra deras röst. =)

Att man däremot inte skulle veta var man har sina rötter, vem eller var man kommer ifrån. Det måste vara ett enormt tomrum, och jag vet inte om jag skulle kunna leva så. Tänk att inte veta vem ens mamma och pappa är, ens eget kött och blod. Någon man är lik och som man tagit efter ett sätt att leva och agera.

En lång mörk tunnel, med slutet så långt borta. Nä usch!! Jag är glad att jag är den jag är idag, och det har jag mina föräldrar att tacka för. Trots att de är skilda, har jag alltid vetat var de är.

Jag kan ibland tänka på hur jag är lik framför allt min mamma.. haha!!

En sak som jag ofta tänker på är hur jag skäller på mina barn. Alltså inte att jag gör det utan hur jag låter och vilken ton jag använder. Jag låter precis som min mamma! Direkt jag ska säga till ungarna så säger jag deras namn strängt,rakt och ibland uppgivet, innan jag fortsätter med t ex. Sluta, Gå upp på rummet, eller en anmaning om hur de ska göra och inte hur de gjort. Jag har till och med samma dialekt, och tonläge på talet och ibland tror jag det är mamma som står bakom mig.

Haha, det var ju kanske inte en så rolig jämförelse, men jag är glad att jag har någon att jämföra med. Det finns så många fina sidor hos min släkt och många sidor har väl även jag fått, hoppas jag.

Det jag dock ibland saknat är ett helsyskon, någon man är lik och har samma telepatiska tycke med. Mina systrar och min bror jag har känner jag otroligt mkt för, och visst är vi lik varandra på många sätt. Men det jag syftar på är utseendemässigt. Någon som har samma ögon, mun eller hår som jag.

Men jag vet inte, man kanske inte ens vill att någon ska vara lik en?

Men det man inte har saknar man, så är det bara.

Trots detta så älskar jag mina syskon som om de vore både mammas och pappas tillsammans.

Jag säger ju inte halvsyster eller halvbror, såklart inte.

Allt detta spelar ju bara tillbaka till det man har som många andra saknar, en familj.

Ni vet vilka ni är, love ya all!!